Vitra – ett sagoland
RUM #9 2011

Arkitektur måste upplevas. Och kanske kan samma sak till viss del sägas om design. Det har Vitra förstått, vilket kanske är ett måste när man producerar vad som troligen är världens mest kopierade möbler och mervärde är just vad konsumenter vill ha.

Vid ett besök på Vitra Campus i Weil am Rhein i Tyskland förstod jag snabbt att det handlade mer än om bara en produktionsplats för företagets möbler. Vitra Campus är ett sagoland för arkitekturintresserade, men samtidigt lika schizofrent som Skansen med byggnader uppryckta ur sina ursprungliga sammanhang, och flyttade till företagets mark för att nu komplettera ett varumärke. Men varför har ett möbelföretag en samling byggnader ritade av tidens mest framstående arkitekter bakom låsta grindar? På området finner man byggnader och installationer av bland andra Frank Gehry, Tadao Ando, Zaha Hadid, Buckminster Fuller och Herzog & de Meuron. Dessa är till varje pris en del av Vitras verksamhet och rymmer utställningslokaler, produktionsverkstäder, konferensanläggningar, ett designmuseum och showroom. Det är ändå inte helt klart om det handlar om paketering och märkesbyggande eller kanske en generös ägare som delar med sig av sin dyra och skrymmande hobby. Området är definitivt unikt i sitt slag och har blivit något av en turistdestination, en paus längs med motor-vägen innan man kör in i Schweiz. Men de riktiga skatterna, som Zaha Hadids första realiserade verk, Vitras egen brandstation från 1993 och Buckminster Fullers geodesiska dom, kommer man bara åt genom guidade visningar. Och tur är väl det, för hur mycket en byggnad än imponerar på håll, eller i bild, så finns det inget som går upp emot att uppleva den med egna ögon och övriga sinnen.

"När guiden ber mig kika ut över byggnadens bakre del och berätta vad jag ser, når jag plötsligt insikten om begränsningarna i vårt tryckta medium.”

Vår guide gör uppehåll framför Hadids brandstation där vi insuper vyn och tror oss förstå byggnaden. Men perspektivet förändras snabbt. Trettio meter bort uppmärksammar guiden oss på att vingen man trodde var parallell med huskroppen faktiskt är välvd och pekar nedåt. En konstruktionsdetalj. Hela turen bjuder på små anekdoter och wow-moment som man aldrig hade upptäckt på egen hand. Zaha Hadid är en mästare på illusioner, men även en extremt tekniskt begåvad arkitekt som hinderlöst gör sina komplicerade lösningar till unika detaljer som blir själva byggnadens signum. I ett av brandstationens övre rum spelar sinnena en verkligen ett spratt. Innan guiden berättar att det inte finns en rät vinkel, vertikal vägg eller linje i rummet frågar han retoriskt om någon kan säga om väggen han pekar på lutar inåt, är rak eller lutar utåt. Svaren haglar från alla journalister som vill ha rätt och höras mest, men ingen är säker. Då ställer sig guiden platt mot väggen, med hälar, höft, rygg och huvud i linje för att illustrera hur vi alla är marionetter i arkitektens föreställning. Det blir uppenbart att väggen lutar rejält inåt då guiden knappt kan stå utan att hålla i sig. Hur är det möjligt?

När den entusiastiska guiden ställer mig vid en specifik plats i ovan nämnda rum och ber mig kika ut över byggnadens bakre del och berätta vad jag ser genom fönstret, når jag plötsligt insikten om begränsningarna i vårt tryckta medium. Hur kommunicerar man något i ord som inte ens en kamera kan fånga? När jag tittar ut ser jag hur linjen som utgör bygg-nadens takterrass speglar sig i fönstret som mitt huvud lutar sig mot och bildar en spets likt fören på ett skepp. Jag fylls av en slags eufori och fascineras än en gång över den komplexa konstform arkitektur är, men hur utmanande det är att förmedla en upplevelse som denna med bara ordet som verktyg. Ofta kan vi inte ens vara på plats för våra reportage, utan måste förlita oss på någon annans berättelse och upplevelse. Det är då lätt att fastna i vanemönster och producera floskler om inspirationskällor, material och utmaningar på löpande band. Men sanningen är ju, för att citera Robert Campbell, att arkitektur och design till största del inte handlar om det vi ser, utan hur vi lever. En annan sanning är att brandstationen inte fungerade som arbetsplats. Kanske fastnade arkitekten själv i en branschklyscha och lät estetiken gå före funktionaliteten, för man blev lätt ”åksjuk” av att vistas i byggnaden. Idag fungerar den som en utställningslokal för temporära design- och arkitekturutställningar.

På Vitra Campus finns som sagt också ett designmuseum som producerar egna utställningar med fristående ekonomi och ledning. Men det förvånar nog ingen att utställningarna alltid tar utgångspunkt i företagets historia och därför också alltid fungerar som ett led i företagets ”tysta” marknadsföring. Tacksamt nog har Vitra så mycket pondus, eller is i magen, att de inte tapetserar utställningsväggarna med logotyper och ett avtändande krängarspråk. Istället tillåts man som betraktare frihet till sin egen tolkning. Detta är självklart lätt att genomföra när man på andra sidan vägen har, vad som upplevs som, världens största dockhus med ett mål – att sälja in Vitra i allas medvetande och hem. Och det är snyggt gjort. Ja, jag sa det. Ett eget team med stylister sköter om Vitra haus och ser till att det ständigt förnyas och ser ut som ett klipp ur något trendkänsligt inredningsmagasin.

Vitra har insett att det krävs något extra för att få kunden att betala fullt pris för en möbel istället för att köpa den olagliga kopian från Furniturebox, Designersrevolt eller något annat moralbefriat företag. Arkitekturupplevelsen och möjligheten att plocka ihop sin egen Eames Lounge Chair på campus är bara plus och något som i det långa loppet säkert ger företaget utmärkta marknadsförutsättningar. Vad besöket för alltid kommer att förknippas med är stark arkitektur, kunnig och underhållande personal och kvalitativa möbler ritade av de största arkitekterna och formgivarna. Det är mer än man kan säga om Skansen.

Tillbaka