Vägbulor och skygglappar
RUM #10 2011

Större delen av London verkar vara under konstruktion. Vägarbeten, tunnelbanestationer och byggnader – överallt är det ursäkter för dålig framkomlighet och nya leder för gång- och biltrafik. Vardagen haltar lite och så verkade även designfestivalen göra detta år. Frågan som uppstår är om festivalen blivit för stor för sitt eget bästa och om vi i den processen tappat respekten för design och tillställningen. Gör designfestivalen design mer avlägset och svårförståeligt?

Det är inte säkert att festivalen har växt, men allting runt omkring har sannerligen eskalerat. Utöver att det finns två program, ett officiellt distribuerat av festivalarrangörerna och ett ”redigerat” av tidningen Icon, kom det i år ytterligare en bok sammansatt av Max Fraser med en designguide till hela staden. Man kan då lätt tro att det händer så mycket att man behöver en auktoritet som talar om för en vad som är värt att se, vilket inte är fallet. Att innehållet är mer eller mindre detsamma kommer förmodligen inte som någon större överraskning. Det oväntade och nedslående är istället att innehållet är så fattigt. Tar man bort de stora mässorna, de stora företagens showrooms och små butiker som passar på att hänga på designtåget så har man inte så mycket kvar. Och det är just detta glapp man vill utforska, det som händer utanför kommersiella ramar, fristående från sponsorer och varumärken. Vad som hände var att de små alternativa utställningar som utlovades i diverse program i många fall under veckan inte fanns inom synhåll eller öppnade på utlovad tid. Kartan i programmet myllrar av aktiviteter, men när man promenerar gata upp och ner utan att se något öppet växer en viss frustration fram. Ett problem är att festivalen nu är mer än tio dagar lång, även då de officiella dagarna bara är fem, och utspridd på flera områden. Kanske skulle det vara mer givande att ha ett centrerat område, även då det skulle riskera en del av den autentiska känsla många formgivare bygger sin image på genom att släppa in folk i sina studios.

"Sanningen är att design inte kommer att bli folkligt eller lättförstått förrän media tar det på allvar och låter bli att förlöjliga och förenkla det.”

Ännu ett problem är att design under festivalens fana framställs som otroligt unikt, ömtåligt och hemligt. När det dessutom visas i glittriga showrooms, det ena lyxigare än det andra, och på gallerier kommer man ganska långt ifrån vad design egentligen handlar om. I grund och botten är det ointressant hur något ser ut välbelyst bakom glas eller på piedestal, för det är en subjektiv upplevelse. Vad har hänt med design som demokratiskt, något som gör våra liv enklare att leva och som löser problem? Inte någonstans fanns en utställning eller formgivare som tog sig an större frågor än hur man kan bygga om en soffa till ett skrivbord eller vilken stol som är snyggast. Fotografering var dessutom förbjuden på så många ställen att man undrar vad poängen med att visa design över huvudtaget är. The Conran shop förbjöd exempelvis fotografering i sin butik, men det var helt okej att ta bilder genom fönstret från gatan.

Festivaler som dessa lämnar folk med en tro om att design är objekt uppställda för att betraktas och som inte får röras eller fotograferas. Det byggs upp en distans mellan människan och design som kanske inte är ultimat om vi i framtiden ska kunna se på saker och ting som något annat än dekorationer. Det är en skev bild som visas där den med mest pengar och som kan betala för bra PR, lukrativa samarbeten med formgivare och institutioner syns mest. Genom att synas och höras mest får de även, naturligt, mest plats i media. Vad mindre oetablerade formgivare kan hoppas på är att bli upptäckta för sin råa talang, vilket kanske låter rättvist. Det är väl så det borde vara, kan man tycka. Men klimatet vi befinner oss i är ett annat, där media med stor hand styr vem som lyckas och syns eller inte. Sanningen är att design inte kommer att bli folkligt eller lättförstått förrän media tar det på allvar och låter bli att förlöjliga och förenkla det. Man kan enkelt dra en parallell till London Fashion Week som pågår samtidigt som designfestivalen och som är väldigt synlig både på gator och på löpsedlar. Folk bryr sig om mode för att det berör dem och är överallt runtomkring dem. Vad krävs för att vi ska nå samma insikt gällande design?

Upplevelsen av veckan har inte varit den bästa, då det känns som att även branschen börjat tappa respekten för sitt ämne. Vad som räddade veckan var John Pawsons installation i samarbete med Swarovski i St Pauls Cathedral. På enklaste möjliga sätt, med en lins och en spegel, lyckades han bygga en brygga mellan betraktaren och kyrkans magiska arkitektur. Swarovski är ett spännande företag som vid sidan om glittriga isbjörnar ägnar mycket energi åt alternativa design- och arkitekturprojekt. Installationen Perspectives som illustrerar katedralens trapphus på en yta stor som en tallrik var verkligen ett styrkeprov och den största lins som går att tillverka. Tre veckor tog det för glaset att svalna efter produktion. På ett enkelt sätt ringar John Pawson in vad designveckan borde handla om, nämligen att tänja på gränserna och ge betraktaren något utöver det han eller hon förväntar sig.

En stad full av vägarbeten skulle visa sig väldigt representativt för designfestivalen. Vi befinner oss på en plats där vi lunkar på som vanligt, ”we’re open as usual”, utan att reflektera på vad eller varför vi gör saker. Är det bra för design att visas på gallerier och museum? Kanske skulle det göras på andra sätt och platser, under villkor anpassade för design? Det är en spännande tid där alla är lika delaktiga och kan bidra med förändring. Men det ligger en risk i att det är enklare att acceptera än att ifrågasätta.

Tillbaka