Möbelkopior: Del III
RUM #12 2012

Att problemen med möbelkopior existerar och debatteras flitigt i branschen råder det ingen tvekan om. Men hur sprider man informationen till konsumenterna?

I början av november höll rum en paneldebatt för att sätta punkt i serien om möbelkopior. Frågan som många ställt sig, hur vi når konsumenterna, var då i fokus. Att sätta punkt i frågor av denna omfattning och vikt får nog betraktas som omöjligt. För att inte säga fel. RUM har snarare skrapat på ytan, men förhoppningsvis rört om i grytan och skapat underlag för en fortsatt dialog och ett större medvetande. Även bland konsumenter. Denna avslutande del i serien är en sammanfattning och analys av vad som sades under debatten, men inte ett avslut för diskussionen.

Det bästa som kan hända är att svenska företag börjar drabbas av möbelkopiering, anser Sven Jansson, vd på Vitra Sverige. Då sprids en kämparglöd i branschen som ger upphov till ett större medvetande, som förhoppningsvis även kan sprida sig till internationella parter. Det ligger mycket i detta, även om det så klart för med sig många negativa konsekvenser. Det är även ett gott tecken att organisationen Trä- och Möbelföretagen (TMF) i januari ska få gehör inför riksdagen och uppmärksamma våra makthavare på problematiken som möbelkopiorna innebär främst för svenska producenter. Riksdagen sitter på stor makt just i att informera allmänheten, vilket producenter, formgivare och distributörer har problem med. Även media har makt och kan styra diskussionen i ena eller andra riktningen. Och det behövs inte mycket för att skapa en löpeld idag.

Kommer någon ihåg den skånska bloggaren som uppmärksammade Fredrik Gerttens Bananas!* – en filmares kamp mot bananjätten Dole? I ett inlägg där bloggaren ifrågasatte hamburgerrestaurangen Max moral genom att sälja Doles produkter lyckades han inte bara få restaurangen medveten om problematiken, utan spred även ryktet så snabbt och långt att konsumenter i hela landet började bojkotta Doles bananer. Nyheten togs upp i alla mediekanaler från bloggar och dagspress till tv-nyheterna och tack vare detta fick Gertten till slut visa sin film i riksdagen. Och med Sveriges riksdag, och alla livsmedelshandlare och konsumenter i ryggen, lyckades filmaren till slut vinna över det globala företaget.

Dit behöver vi komma även med frågan om möbelkopior. Men hur, frågade RUM panelen som bestod av: Karin Ohlsson-Leijon, redaktionschef Elle Interiör, Anders Dahl, vd Senab, Johan Lindau, vd och designchef Blå station, Cecilia Ask Engström, chef branschutveckling TMF, Sven Jansson, vd Vitra Sverige och Caline Heiroth, arkitekt Koncept. Sammanfattat kan man säga att problematiken grundar sig i tre stora områden, nämligen otillräckliga institutioner som inte tar sitt ansvar och hyllar design, allt sämre utbildningar där eleverna inte får tillräckliga kunskaper i designhistoria, och kanske framförallt, en okritisk och felriktad mediebevakning.
– Den svenska journalistiken när det kommer till möbelkopior är förskönande. De visar att man kan köpa original till hutlösa pengar, eller göra ”smarta val” genom att köpa kopian. De försöker överskugga vad det är för produkter och plötsligt har kopiorna smugit sig in i vardagsrummet och man kan till och med skryta för grannen om vilka kap man gjort, säger Johan Lindau.

Konsumenterna går miste om en mängd information som är uppenbar för branschen. Kanske framförallt sanningen, att det bakom varje produkt finns en enskild formgivare med lång utbildning och en företagare med kostsamma produktionsprocesser. Massmedia uppmärksammar sällan vad det innebär att köpa en kopia, bland annat att formgivaren går miste om sin inkomst, vilket i längden leder till ett förlorat arbetstillfälle.
– Ett stort problem är även att allmänheten knappt vet om att det är olagligt, för idag hyllas entreprenören som säljer kopiorna i många medier. Majoriteten av all kopiering sker dessutom i Asien där kontroll på miljö och arbetsförhållanden i princip är obefintlig. Det vill jag tro att den svenska konsumenten är intresserad av att veta, säger Sven Jansson.

Och Cecilia Ask Engström håller med:
– Det finns även en säkerhets- och funktionsaspekt. Man kan skada sig på de kopierade möblerna, då de kan vara tillverkade i farliga material, sådant som annars säkerställs när saker produceras i Sverige.

Vid försäljning av möbler till offentlig miljö i Skandinavien måste producenterna visa papper på och precisera varje liten detalj, allt ifrån varifrån träet kommer till vilka kemikalier som använts. Att servera denna information i en tilltalande förpackning till allmänheten är inte bara en stor utmaning, utan också tids- och kunskapskrävande.
– Kopian har inga papper på att möbeln är gjord på det sätt som kunden önskar, säger Johan Lindau.

”I dagspress far man inte ens nämna producenten.”

Ytterligare ett problem är att skiljelinjen på vad som är en kopia, en snarlik produkt eller en möbel tydligt baserad på någon annans idé inte är tydlig i designpressen. Läsaren lär sig inte att se skillnad eller tänka kritiskt, utan snarare att ständigt jaga det billigaste alternativet.
– Det är osmakligt. Media och tidningar som skriver om inredning borde lyfta fram det som står för god och fin design, anser Anders Dahl.

Hur kommer det sig att en så stor del av informationen inte tar plats i kommersiell press? Karin Ohlsson-Leijon, redaktionschef på Elle Interiör, känner inte igen sig i scenariot som producenterna och återförsäljarna målar upp:
– Det är lätt att dra alla över en kam. Jag såg ett exempel i DN nyligen där en känd svensk författare närmast koketterade med att hon satt i en Eameskopia och skrev, så visst finns känslan av att man är lite smart om man köper en kopia. Men i inredningspress skriver vi inte så mycket om kopior, utan berättar istället historierna om originalen och formgivarnas processer och samarbete med uppdragsgivare, säger hon.

Det erkänns i panelen att fackpress och initierad media gör ett okej jobb, men att problematiken framförallt rör dagspress.
– I dagspress får man inte ens nämna producenten. Det anses som marknadsföring, vilket aldrig skulle hända om det rörde Volvo eller Ericsson. Det gör man gärna på ekonomisidorna, men inte kultur, dit design envist förpassas, säger Johan Lindau.

Problematiken har djupa rötter
Det uppdagas alltså under debattens gång att den acceptans för kopierade produkter som råder idag har djupa rötter. Sveriges kultur av att inte ta designjournalistik på allvar i dagspress och kommersiell media samt bristen på relevanta forum för debatten är bara en orsak som tas upp. Caline Heiroth uppmärksammar ett närliggande problem:
– Bristen på bra designmuseum som berättar historien om produkterna och informerar konsumenterna om våra klassiker är ett problem, säger hon.

I grund och botten kan man alltså säga att konsumenterna får en skev uppfattning om inte bara möbelkopior, utan generellt om hela designområdet genom missriktad och okritisk journalistik.
– Vi vill få stopp på kopiorna innan de når slutkonsumenten. Vi vill att leden innan ska ta ansvar. Konsumenter ska inte behöva hamna i denna situation. Det är också kostsamt och svårt att nå alla konsumenter, säger Cecilia Ask Engström.

Ska man påverka konsumenten att göra ”rätt” val gäller det på samma sätt att plantera djupa spår och börja tidigt med att ta upp moraliska aspekter.
– Man borde ta problematiken på större allvar i skolorna, där man kan se vad konsekvenserna blir av mediepåverkan, utebliven royalty till upphovsmannen och så vidare. När du väl står i butiken är det utseendet och pengarna som styr, säger Cecilia Ask Engström.

Och Anders Dahl håller med:
– Våra ungdomar tankar dagligen ner filmer på nätet, en relativt ny livsstil som säkert många av oss också lever i. Men det är upp till oss vuxna att prägla våra barn och ungdomar att göra rätt för sig.

”Det är inte en demokratisk bild av design som skapas.”

En känd klyscha säger att varje inköp man gör säger något om vilken slags värld man vill leva i, och det ligger mycket i detta. För konsumenten har egentligen den slutliga makten.
– Jag tycker att man ska trumma in att det handlar om moral och att man får vad man betalar för. Men också att det handlar om en omfattande internationell kriminalitet, vilket man kanske inte alltid talar öppet om. Det vore spännande att beskriva, säger Karin Ohlsson-Leijon.

Det är inte det lättaste att leva som man lär och visst skapar det en besk eftersmak att exklusiva möbelklassiker endast blir en möjlighet för de med tjockast plånbok. Det är inte en demokratisk bild av design som skapas genom denna prisbild. Men vad media kan bidra med är att visa på likvärdiga produkter till lägre priser, vilka fortfarande är original.

Sammanfattningsvis kan man säga att det för alla parter handlar om att paketera informationen på ett lättillgängligt och ärligt sätt till konsumenten. Media behöver i allmänhet ta större ansvar och etablera en större respekt för formgivarna, produkterna och företagen som omnämns. Det är inte ett krav att ta ställning, men att vara ärlig och informativ samt ge konsumenten alla fakta på bordet borde vara ett måste. Media har det yttersta ansvaret över att sprida en djupare förståelse för problematiken till allmänheten, men det krävs en bättre kunskap i alla led, vittnar panelen om. Alla nivåer, från producenter och formgivare via återförsäljare till konsumenter behöver införstås i att möbelkopior inte för något positivt med sig. Det krävs kanske framförallt att de konsumenter som redan är engagerade i frågorna börjar höja rösten. Sverige som nation må ha stora problem vad gäller hur vi talar om och betraktar design, men kanske är det även dags för formgivarna att i större utsträckning börja dra sitt strå till stacken. De står för en relativt tyst del av branschen och flyter lätt med i producenternas bakvatten.

Arkitekten Caline Heiroth avslutar debatten med att fråga sig varför polisen inte kan komma in i folks hem och beslagta förfalskade eller kopierade möbler, som de gör med konst.
– Det skulle kunna vara en programidé för Ernst eller Timell, för de förmedlar ju ändå ett budskap, säger hon.

Tillbaka