Milano ger och tar
RUM #6 2011

Som förstagångsbesökare på möbelmässan i Milano är det svårt att se bakom ytan och överflödet av människor och designobjekt, vernissager och champagne. Guldbeklädda inbjudningar i påkostade format från mäktiga producenter lovar fantastiska cocktailpartyn och spektakulära möten med storheter från branschen. Idyllen fallerar dock ganska fort och känslan av att befinna sig mitt i världens största designcirkus infinner sig. I containrar och lastfartyg kommer de medverkande från världens alla hörn. De bygger upp sina fasader och stoltserar med sina bästa uppträdare, eller formgivare i detta fall. Världens största designhändelse känns på detta sätt väldigt daterad, då allt fokus hamnar på ytliga aspekter av, å ena sidan, en designbransch som kämpar för att etablera ett rykte som värdig, kunnig och respekterad och, å andra sidan, en producerande bransch med existentiella svårigheter fortfarande i bakvattnet av den ekonomiska krisen.

Gratis mat och vin i alla ära, men sanningen är att det material som dimper ned i brevlådan från ovan nämnda storsatsare innan veckan börjat inte är det relevanta eller tänkvärda. Milano måste upplevas, för det är enbart genom att vandra gator upp och ner man har en chans att hitta de riktigt intressanta utställarna. De som inte har råd med bladguld, utan ställer ut för att träffa sin publik och utmana designerrollen. Den personliga kontaken med formgivare är faktiskt just vad som gör besöket värt mödan, att genom diskussioner kunna känna av läget och se en riktning och utveckling av designeryrket. För visst står design inför en förändring, kalla det ett uppvaknande om du vill, och det märks. Konkurrensen har blivit större, fler formgivare tävlar om samma uppdrag och färre når stjärnstatus. Allt fler formgivare vill idag jobba för den goda sakens skull, ett slags ”design for design’s sake” som länge existerat inom konsten. Samtidigt vill de ha bra betalt för sina unika objekt. Vissa lyckas med detta genom bra gallerikontakter och lyckosamma produkter, men långt ifrån alla.

"För den insatta blev det en ganska tråkig diskussion utan större nyhetsvärde, som dessutom alltid funnits."

Den största debatten veckorna före och efter designmässan cirkulerade just runt producenters utnyttjande attityder och de dåliga arvoden som betalas ut till formgivare. Denna Twitter-baserade diskussion kallad Milanuncut fördes främst mellan journalister, formgivare och producenter. Plattformen lanserades som ett försök att gå bakom fasaden och granska branschen med frågor som om royaltykontrakt är orättvisa, om designvärlden agerar under medias piska och vem som verkligen tjänar pengar. En slags kortfattad slagords-journalistik vi tyvärr fått vänja oss vid, snarare än den beskrivande och kunniga sorten. För den insatta blev det en ganska tråkig diskussion utan större nyhetsvärde, som dessutom alltid funnits.

Det är självklart positivt att frågor som dessa blir belysta, men i grund och botten handlar det om språk. Om en formgivare inte kan artikulera vidden av designerrollen och vad en producent ska betala för, utöver ännu en stol att lansera, blir det självklart problematiskt att mötas på mitten. Vad denna debatt förhoppningsvis kan medföra är öppnare förhållningssätt och nytt språk. Kanske kan klyftorna mellan skapare och kreatörer bryggas över genom ärlighet och insikt, vilket i sin tur leder till ökad förståelse.

Det finaste med cirkusen är kanske ändå hur hela staden är engagerad och hur design verkligen får existera på flera nivåer, i ett ombyggt garage på en central bakgata eller i en gigantisk lagerlokal i en förort. På det sättet kan design upplevas som demokratisk, även då situationen under ytan är en annan.

Tillbaka