Inget växer i Greenhouse
RUM #3 2013

Årets designvecka var en blygsam variant i raden av många som de senaste åren agerat i den knaggliga ekonomins skugga. Det bjöds inte på speciellt många överraskningar eller glädjemoment, utan storföretagen satsade på säkra kort där innovation och nytänk fick stå tillbaka och istället ge plats för gamla varianter i ”årets färger” eller dylikt. Kvällarna dominerades av företagsevent för kunder och aktiviteterna utanför mässområdet må ha sett imponerande ut på papper, men var i själva verket ointressant. För vad man vill se och uppleva under en designvecka, den veckan på året då man har möjlighet att imponera och slå på stora trumman, är design som bryter normen, som säger något om vart vi är på väg både som nation och som enskilda kreativa utövare.
Design som lockar med aspekter som är större och tyngre än färgglada funktionella sittmöbler och armaturer att inreda hem och kontor med. Design som är experimentell och utforskar gränserna, samt ställer frågor om både samtid och framtid. Detta skämdes vi inte bort med i år.
I folkmun talas det dock om att det är denna typ av alternativ design vi stöter på i Greenhouse, mässans hall för unga och oetablerade talanger. 36 fristående formgivare eller grupper och 38 skolor ställer ut under detta tak och varje år får en etablerad designer eller grupp i uppdrag att utforma miljön och det övergripande temat för hallen. Men är det inte efter alla dessa år dags att kritiskt börja ifrågasätta konceptet som visar upp en förlegad bild av design och hur en designer arbetar? För konceptet innehar en mängd problem.
Kontexten som Greenhouse agerar i är ett problem. Det pratas om att juryn försöker bredda intaget och visa upp en bredare bild av design, vilket låter bra, men som i realiteten aldrig kommer att fungera. Sammanhanget, att utställningen är en del av och finns på mässan, innebär nämligen att betraktaren alltid kommer att ha förutfattade meningar om vad hon kommer att beskåda. Den enda som verkligen gynnas av att ställa ut i Greenhouse är den med en konkret och färdig produkt som går att kränga till marknaden eller en producent. Vad betraktaren i nio fall utav tio vill veta är nämligen: vad kostar den och var kan jag köpa den? Att ett företag plockar upp en produkt för produktion hör även till ovanligheterna, vilket leder oss in på nästa problem.
Det är ett enormt risktagande för den enskilda formgivaren att ställa ut i Greenhouse. Allt satsas på ett kort. Det utlovas mycket och talas om som den stora chansen, men vad det egentligen innebär i gengäld att ställa ut i Greenhouse är oklart. Det kostar mycket för en oetablerad aktör, 7 000 kronor. Det är enormt tidskrävande och mängden jobb som ligger bakom är det ingen som bryr sig om eller värderar, endast resultatet räknas. De som visar något som inte är konkret eller produktionsorienterat försvinner lätt i mängden. Mässan själv sätter även begränsningar i vad man får för pengarna. Alla, oberoende av vad man gör eller hur, tilldelas nio kvadratmeter att förfoga som man vill. Detta trots att projekten som ställs ut sägs vara olika och då borde kräva olika förutsättningar. Vissa skulle kanske vara nöjda med bara fyra kvadratmeter, medan andra önskade tjugofyra. Ytan i sig utgör alltså en begränsning i vad som fysiskt kan produceras och därmed visas i Greenhouse. Vill man att Greenhouse ska vara en verklig arena för ung design i fronten av utvecklingen måste förutsättningarna förändras. Det har visat sig vara ett problem att de som ansöker är uniforma, och därmed har det varit enkelt för arrangörerna att bortförklara den bristande bredden. Men har man någonsin ifrågasatt varför ansökningarna ser ut som de gör?
Ett av de största problemen är kanske att Greenhouse inte visar upp en verklighetsförankrad bild av vad design är eller hur en designer jobbar. I samtal med formgivarna Marcus Berg och David Ericson, som arbetar under namnet DMOCH, kommer ett tydligt missnöje fram över att mässan inte arbetar problemdrivande. De producenterna som ska plocka upp morgondagens talanger gör sin bedömning baserad på produkterna de kan se med ögat, inte genom att lära känna formgivaren och hur han eller hon kan lösa ett möjligt problem för producenten. Att presentera design på spekulation är förlegat och gör ingen i Greenhouse några tjänster. Marcus och David föreslår att mässan skulle arbeta med ett övergripande tema, där man som utställare får ansöka med en lösning eller exempelvis ett svar på en problematisering. Detta skulle skapa en mer realistisk bild av hur en formgivare eller designer verkligen jobbar, sedan hur man väljer att tolka uppdraget är upp till varje individ. En sådan lösning skulle med största sannolikhet ge upphov till ännu större bredd och variation.
Det finns ett övergripande tema idag, eller i alla fall en övergripande kontext som varje enskild utställare måste anpassa sig till. Det är den idé för hallen som gruppen Note Design Studio har stått för i år. Det är en paradox utan like att skapa en miljö för 74 utställare som i sin tur har en idé om hur deras egen miljö eller monter ska se ut och bud-skapet den ska förmedla. Utställarna vet inte i förväg något om det övergripande temat, och likadant vet inte de som utformar Greenhouse något om utställarna eller vad de ska visa. I år hade dock Note försökt gruppera likasinnade utställare och gjort en planlösning som öppnade upp hallen så att objekten och utställarna lättare kunde interagera med varandra, vilket får ses som ett steg i rätt riktning.
Att som utställare skapa sin egen berättelse i en större kontext är ingen barnlek, men samtidigt av otroligt stor vikt för att stå ut och förmedla sitt individuella budskap. I samtal med utställare framgår det dock tydligt att detta är aspekter de inte funderat på. Att ställa ut i Greenhouse har blivit en tradition, något man bara gör och ska skatta sig lycklig för att blir antagen till. Vad som hade varit betydligt bättre, om man är målmedveten och vet vilken typ av uppmärksamhet man vill ha och vilken publik man vill nå, är att satsa samma tid och pengar på en egen fristående utställning. Antingen gör man det enkelt själv, eller genom att gå ihop med likasinnade för att göra ett tyngre avtryck. När man kan styra över sin egen kontext och miljö har man plötsligt alla förut-sättningar att lyckas, och pengarna skulle kanske inte kännas så bortkastade med vetskapen om att man satsat allt på sig själv. Det är inte alls omöjligt att få samma uppmärksamhet genom att göra sin egen sak, utan kanske till och med enklare. Folk törstar efter nya format och scener där design kan frodas. På det sättet skulle man inte heller riskera att försvinna i bruset av kommers och mediahets.
Idag är det en mängd formgivare och design som faller mellan stolarna för att det saknas officiella scener för innehåll som inte är kommersiellt, konkret och placerbart i etablerade fack. Materialet finns, det är tydligt på skolornas utställningar och om man gräver lite djupare, men kanske är den tragiska verkligheten sådan att dessa formgivare väljer att inte ställa ut för att de inte vet hur de ska tjäna pengar på sin konstform. För är det något vi lärt oss genom media och mässor är det att design ska vara vinstdrivande. Örnsbergsauktionen som i år ägde rum för andra gången är en intressant scen som erbjuder nya format för att överleva som konceptuell designer. Det är bara att hoppas att den lever vidare och sprids internationellt.
Vad som inte växer i Greenhouse är nya sätt att visa upp design på, innovation på grund av de begränsningar som sätts upp av mässan, enskilda formgivare då de inte jobbar för att utveckla sin kunskap utan på spekulation, begreppet design då den bild som visas upp är kraftigt förlegad. Allt det som borde definiera en designvecka och en arena för ung design.

Frida Jeppsson Prime
Tillbaka