Hej(då) framtiden!
RUM #11 2011

Framtidens stad är inget lätt begrepp att ta sig an, men en fråga som rör oss alla. Medborgare, politiker, barn och inte minst arkitekter och stadsplanerare. Men har gårdagens utopier ersatts av dystra framtidsutsikter och arkitektoniska teorier som enbart fungerar på papper?


Drömmen om en utopi, det ideala samhället, går lika långt tillbaka som mänskligheten och speglas i våra myter, som den om Atlantis och himmelriket. Utopisk filosofi och litteratur började växa fram och debatteras när tänkare som Platon och Sokrates formulerade sig i ord 500 år före Kristus. Under upplysningstiden utvecklades teorierna och när Thomas More gav ut boken Utopia (1516) började begreppet allt mer förknippas med samhället och staden.

Drömmen om undervattenssamhällen och svävande städer skulle under 1900-talet utvecklas till radikala, men i många arkitekters ögon realistiska, idéer om framtidens stad. På 1920-talet var transport och bilen i fokus när ett bättre liv planerades. I Ville Contemporaine drömde Le Corbusier om att inhysa tre miljoner människor i skyskrapor samlade i grönområden. I stadens kärna skulle ett transportcentrum finnas, en knytpunkt för bussar och tåg, såväl som en motorvägsled och flygplats. Visionen, som vi idag skulle referera till som betongdjungel, förverkligades aldrig.

Den senare vågen växte fram under 1960- och 70-talen, med sin kärna i ett postmodernt Italien. I efterdyningarna av Mussolini växte kapitalismen och med det även materialismen. Radikala grupper som Archizoom, Superstudio och Studiodada utmanade normen och ifrågasatte i teoretiska publikationer vad arkitektur och design var. Huvudfrågan var politikens och kapitalets inblandning i stadens framväxt.

Deras projekt, som framförallt levdes ut i kollageformat, var främst ämnade att ändra invånarnas medvetande i frågorna, snarare än att bygga nytt.

På andra sidan Atlanten skissade visionären Buckminster Fuller samtidigt på svävande städer och hållbara samhällen inkapslade i domer. Fuller spekulerade i hur slutna samhällen kunde interagera med varandra och förflyttas med hjälp av solenergidrivna luftskepp. Förhoppningen var att Cloud Nine-samhällena (sjunde himlen) skulle kunna förflyttas och distribueras runt jorden för att inte missbruka naturresurserna.

Med bas i London laborerade arkitektgruppen Archigram med framtidskoncept som Instant City, som med liknande principer som Fuller skissade på att använda luftskepp för att förflytta städer. Projektet som var centrerat runt ritbordet ringade in frågor som konflikten mellan lokalt och kulturellt isolerade centrum och metropoler med full service. Med ideologin ”om vi bara kunde njuta av det där vi bor” undersökte arkitekterna metoder att injicera storstäders erbjudanden i avlägsna och lantliga platser genom mobila faciliteter som transporterade information, utbildning, nöjen och kommunikationsverktyg.

Med individen i fokus

Dagens konceptualisering om den framtida staden som många små ekosystem och en tredimensionell plats utan avgränsningar vilar mot en bakgrund av akuta problem som befolkningsökning, urbanisering och hållbarhetsfrågor. Dessa idéer har delvis realiserats av kontor som OMA, BIG och MVRDV, som förespråkar just stadsförtätning. I MVRDV:s publikation KM3 resoneras det runt hur en stads utrymme kan utnyttjas maximalt, där en marknivå inte existerar. De hävdar att de tredimensionella städerna är beroende av lokala, sociala, politiska och ekonomiska faktorer och därför skiljer sig mycket lite från verkligheten.

”Idag talar man om att
ge individen mer makt.”

Inför världsutställningen i Hannover år 2000 förverkligade de sina teorier med den nederländska paviljongen. I en byggnad med sex ekosystem staplade på varandra skapade de en ikon och förebild för framtidens byggnader. Bland deras orealiserade projekt ingår även Pig City, en vertikal bondgård där 15 miljoner grisar lever i symbios med 15 miljoner människor. Deras senaste projekt är ett förslag på vertikala byar, en undersökning om den snabba urbana transformationen som sker i Östasien just nu. I utställningen som kommunicerar kontorets budskap bjuds man bland annat in att bygga sin egen tredimensionella värld med enorma byggklossar. Det råder ingen tvekan om att det säkert är fantastiskt att klättra i den färgglada installationen i tjugo minuter, men permanent boende är en annan sak. Och når budskapet verkligen rätt målgrupp?
Joakim Kaminsky vid Kjellgren Kaminsky i Göteborg är skeptisk till samtida förskönande teorier och projekt av typen densitet.

– En fin byggnad innebär inte nödvändigtvis ett hållbart samhälle om helheten inte stödjer ett hållbart leverne. BIG:s 8 House i Ørestad är kanske en bra och till och med hållbar byggnad, men en stadsplanering med stora avstånd, köpcentrum och funktionsseparering gör det ändå svårt att leva ett hållbart liv där, säger han.

Architectural Dreams är ett projekt som Joakim Kaminsky arbetat fram vid sidan om sitt vanliga jobb och består av tre drömscenarion. Men kanske är de snarare mardrömmar? I kollage av ord och bild presenterar han, liksom gårdagens mästare, sina idéer och farhågor om framtidens stad.

– Den första berättelsen, Architectural Revolution, ifrågasätter vad och för vem vi ritar. Tycker människor om vår arkitektur? Den andra, Architecture and Democracy, handlar om hur vi diskuterar arkitektur. I lokal- och dagspress fokuseras det ofta på negativa aspekter och det ”fula”, istället för att lyfta fram positiva exempel. Detta ger mannen på gatan en bild som inte nödvändigtvis är sanningsenlig. Den sista drömmen, the Ten Commandments, är en blandning av de två första och ifrågasätter individens frihet, förklarar han.

Hans ord är emellanåt syrliga och representerar en bild vi kanske helst ignorerar eller glömmer. Man kan utläsa en dyster framtidsbild och kanske till och med en passiv aggressivitet som ligger och gror. Men Joakim Kaminsky ser inte sina scenarier som direkt kritiska, även om han uppskattar om det kan ha en sådan effekt. Han vill istället peka på att mycket borde kunna ske på annat sätt än det gör idag.

– Projektet har blivit ett sätt för oss att se framåt och tydligare på vad vi gör, men visst är det dystert. Det finns ingen positiv kurva vad gäller framtidens städer idag, det blir bara sämre och sämre och vi blir fler, fetare, latare, rikare och fattigare. På 1960-talet var framtidstron stor och alla fick det bättre. Så är det inte idag, konstaterar Joakim Kaminsky.

Till skillnad mot tidigare utopier som handlade om att ge arkitekten mer inflytande, talar man idag istället om att ge individen makt. Detta syns på flera fronter när man talar om framtidens stad, även om det fortfarande är på gräsrotsnivå. Nya grupper organiserar sig och sätter sig emot systemet. Joakim Kaminsky lyfter fram sin egen tankesmedja Supersustainable, där konkreta förslag på hållbarhet diskuteras.

– Vi har bland annat arbetat fram en lekfull och relevant vision för ett hållbart Stockholm. Andra grupper som gör gott är Stadsodling i Göteborg som initierar odlingar i staden och Klimataktion som handfast engagerar sig i miljöfrågor, säger han.

I Stockholm har vi även sedan några år tillbaka det alternativa skönhetsrådet New Beauty Council. De sätter på samma sätt individen i centrum i diskussioner om det offentliga rummet, vem det tillhör och vem som styr över dess estetik.

Kanske kan man även läsa in subkulturer som grafitti och det relativt nya ”city hacking” som bevis på att individen fått nog av att bli tillsagd hur saker ska se ut och utföras. De radikala arkitektur- och designideologierna från 1960- och 70-talen har idag nått en slags kultstatus och med det blivit en trendfaktor i en självupphöjande värld. Men har de tappat sin radikala betydelse? Är det möjligt att vara radikal idag, eller har människan blivit så avtrubbad att vi inte längre reagerar eller förvånas av något? MVRDV:s paviljong är den enda byggnad som står kvar på expoområdet i Hannover idag, men den är förfallen och tagen ur bruk. Nyligen såldes den vidare via E-bay, vilket kanske säger mer om framtiden än något annat, och inte direkt ger en positiv bild.

Tillbaka