H+ Helsingborg
RUM #1 2012

Att ställa ut konst i arkitektritade byggnader är ett hett ämne för diskussion och verk av stjärn­arkitekter som Hadid och Gehry omtalas ofta som omöjliga att ställa ut i.

En lika omsusad teori är den att konst passar bäst i sparsmakade vita rum, där objekten får tala för sig själva utan påverkan av varken omgivande estetik eller kontext. Det är lockande att dra en parallell till stadens olika rum och fråga sig hur det är att ”ställa ut” där? Majoriteten av offentlig konst är platsspecifik, vilket ofta anses berättiga dess existens. Men ändå är det framförallt denna konst som leder till allmän diskussion, missbehag och sabotage.

Just nu pågår ett stadsbyggnadsprojekt i Helsingborg med ett tidperspektiv på cirka 30 år. H+ (H plus) berör framförallt det södra hamnområdet, de gamla färjeterminalerna i ett industriområde som länge stått öde. Och högst upp på agendan för detta står just att integrera konsten. Men det handlar inte om att placera ut konstverk i efterhand, utan om att ”levandegöra” staden med hjälp av konst och kultur som en hörnsten från första stadiet.

RUM blev inbjudna att sitta med i en ”think tank” under en dag och fundera över hur detta ska kunna genom­föras, samt debattera kring vad det kan innebära för alla inblandade. Samarbetspartner för detta event, som manifesterades i en allmän minifestival den 17 december på hamnområdet med titeln Smack bang i Folkets Hamn, var Riksutställningar, Region Skåne och Helsingborgs stad. Metoden för konferensen (som man inte fick kalla det) var ”open space”, vilket betyder att deltagarna själva sätter agendan och diskuterar frågor de tycker är relevanta och dokumenterar dagens fram­gångar, mot­gångar eller snedgångar. Till en början var det oklart om jag hamnat i planeringen och uppbyggnaden av ett högstadiedisco eller konst­elevernas vårutställning på valfri högskola. Vi samlades i Osloterminalens gamla byggnad som saknade både värme och faciliteter såväl som möbler. Iklädda illgröna ponchos och huttrandes av kyla satt vi likt ”squatters” i en mörk byggnad och började slå våra kloka huvuden ihop. Som tur var hade arkitektkontoret Onix, i improvisationens sanna anda, så händigt fixat med flyttkartonger som fick agera stolar, bord och väggar för dagen. Frågorna att diskutera var många och kom snabbt. Politikerna ville prata om hur man kan engagera medborgarna i utformandet av sam­hället. Arkitekterna, å andra sidan, frågade politikerna hur de kan bidra till en ”intelligent gentrifiering”. Konstnärerna ville veta hur de kunde vara aktiva i hela processen och vilka värden konst kan bidra med i staden. Akademikerna ville tala om andra lyckade projekt i samma stil och ton. Kulturarbetarna ville veta vad som händer ”om konsten kommer först”, och på sätt och vis kan man väl säga att det redan existerar objekt av konstnärligt värde i området. Jag syftar exempelvis på färjeterminalen vi satt i. En brutal pärla i bästa östtyska estetik med en tillsynes svävande betongkropp, klädd med orangetonat glas, ställd på tunna pelare. För att inte tala om gatukonsten som, som vanligt är i ruffa kvarter, uppstått nästan av naturens lagar. Skulle det vara okej att riva detta för ny ”välplanerad” konst?

"Vad som saknades i våra samtal var självklart medborgarna själva, men även representanter från näringslivet.”

Sammanfattningsvis kan man säga att dagen ställde fler frågor än den gav svar, men huvudfrågan var ändå hur konsten kan vara en aktiv del i samhällsplaneringen. Jag valde att diskutera medborgarens roll i utvecklandet av staden och samhället, med baktanken att det är där media har en fot med i spelet, självklart förutom ett konstant tyckande och ältande. Två faktorer gjorde det svårt för mig att reflektera över min egen roll och makt i detta sammanhang, nämligen att två politiker från olika partier valt samma grupp och att jag vaknade utan röst den morgonen. Hursomhelst kom många vettiga argument fram mellan jämrandet om hur kulturen alltid ”drabbas” av nedskär­ningar och dåliga budgetar. Någon lyfte tanken om att bygga staden på sådant som gör att folk känner sig stolta, att ta tillvara på Helsingborgs historia som både krigsstad, handelsstad och utflyktsort såväl som fotbollsstad och en plats med många starka varumärken. Vi talade om ”crowd sourcing” och att planera samhället utifrån en open source-metodik där individer bygger på varandras idéer. Men plötsligt, mitt i politikernas nästintill desperata försök att finna svar, uppstår frågan om man verkligen ska involvera alla medborgare. Det var redan konstaterat att det första steget måste vara att gå och rösta, men i ett demokratiskt land måste det väl på samma sätt vara accepterat att inte vilja tycka något eller engagera sig? Kanske sitter vi här och planerar för att involvera medborgarna bara för att kunna säga ”du hade din chans att tycka till” när kommentarerna trillar in i efterhand?

Vad som saknades i våra samtal var självklart medborgarna själva, men även representanter från näringslivet. Hel­singborgs kommun ser gärna att något liknande enprocentsregeln kan bli aktuell för hela projektet och alla byggnader och rum i Folkets Hamn, som är arbetsnamnet för H plus-området. Om det var medvetet eller inte att utesluta finansiärerna är oklart, men utan deras input riskerar diskussionerna som uppstod under dagen att aldrig förankras. Det är likaså, eller kanske på grund av detta, svårt att bena ut vem som egent­ligen vill ha in konsten tidigt i projektet.

Det finns en risk att konst i staden går en förbi när den placeras ut i efterhand, att den försvinner i mängden och reduceras ner till en lekplats eller möjligen den där saken man möts vid, som alla känner igen men som ingen egentligen vet vad det är. Arkitekter, stadsplanerare och konstnärer verkar rörande överens om att det blir bättre och mer hållbara projekt när de olika yrkeskategorierna kan samverka från början. Kanske är konstens roll i staden viktig just för att den skapar debatt, även om ”värdena” den medför är diffusa och svårdefinierade.
Zaha Hadid har förklarat en av sina museibyggnader som ett sätt att ge betraktaren nya perspektiv på samtidskonsten. Genom arkitektur kan hon skapa egen mening och göra nya upptäckter på egen hand och på det sättet etablera en personlig relation till rummen, eller i detta fall till stadens rum.

Tillbaka