Examensdags.
RUM #7 2012

Det är en tuff marknad årets avgångselever kastas ut på. Producerande företag vågar inte satsa utan avvaktar det ekonomiska läget. Tjänsteföretag står inför minskade budgetar och konkurrensen om de allt färre uppdragen inom både arkitektur och design hårdnar. Och inte ser det ljusare ut internationellt. Bara i Spanien står 60 procent av hela arkitektkåren utan jobb. Bacherlorstudenterna har en fördel i detta dystra scenario – de kan återvända till plugget och läsa en master och hoppas på bättre tider, grönare gräs och allt det där. Masterstudenterna står dock inför en allvarligare situation, särskilt de som tänker sig en framtid på ett större företag. De konkurrerar om färre platser där de flesta anställningar dessutom resulterar i någon sorts korttids- eller projektanställning. Lukrativt för arbetsgivaren, mindre lönsamt för den kreativa.

En lösning är att ta saken i egna händer, något som redan händer i branschen bland såväl formgivare som arkitekter. Och då handlar det inte om att arbeta hemifrån och göra uppdrag för den som gladeligen betalar, utan att hitta sin egen marknad och vara både producent och distributör såväl som säljare. Utöver att vara designer förstås. Ett ganska krävande alternativ som passar långt ifrån alla, men som i alla fall i liten skala, visat sig vara framgångsrik med lokala företag och kontor som Zweed, RVW och Okidoki i backspegeln.

Svårare blir det när man som designer eller arkitekt ger sig in på ett område som står utanför det vi är vana att se och associera med design. När man går ifrån det konkreta formgivandet till att börja filosofera, skapa objekt utan funktionella syften och konceptuella anslag som ifrågasätter normer och stereotypa idéer för att bidra till en bättre värld. Dessa arbeten går inte längre att avfärda som flum, hittepå, trams eller andra ord som beskriver det man inte förstår vid första ögonkastet. En stor del av studenterna i år hade nämligen en ideologisk vinkel på sina projekt. Vissa handlade om att finna sig själva och sin roll i en bransch i förändring, medan andra ifrågasatte normer, förutfattade meningar och genusroller. Men hur kan det visualiseras i en produkt eller byggnad? Det är grejen! Design och arkitektur som går att ta på och gå runt är lika aktuellt och relevant som... Den stora frågan blir istället hur man kommunicerar detta till en betraktare, och kanske ännu viktigare, en arbetsgivare eller kund. Och där kan man med säkerhet konstatera att de flesta fallit platt. Några hade nog inte ens orkat bry sig om denna slutliga – och o så viktiga – del av arbetet. En allt större andel personliga och introverta arbeten riskerar att resultera i exkluderande utställningar där betraktaren inte engageras om det inte finns enkla vägar in i projekten.

"Även om det är en stol eller ett manifest över en ideologi så måste det tydliggöras på ett konkret sätt om man vill engagera sin publik."

Albert Einsten sa ”Om du inte kan förklara det på ett enkelt sätt, förstår du det inte tillräckligt bra.” Det grafiska designesset Ellen Lupton bygger ett liknande resonemang med orden: ”Min mamma förstår inte vad jag gör.” Ni förstår vart det är på väg. Om du kan förklara vad och varför du gjort något så din mamma förstår har du kommit ganska långt på vägen. Och det behöver inte vara så svårt. Släng upp ett par väl valda ord på väggen som fångar betraktarens intresse och du har halva inne. Årets guldstjärna i kommunikation går till Matilda Serholt från HDK som med tre komponenter gjorde sitt arbete tydligt och lättförstått. Delarna var hennes verk: mönster på tapet, verkets titel: Mönsterminne, och orden: ” Jag vet inte om den var solblekt eller bara väldigt ljus men det var verkligen sommar, sommarkänsla”. Bra kommunikation kan till och med sälja det mest basala och intetsägande arbetet.

Projekt kan så klart variera i djup, men poängen är att även om det är en stol eller ett manifest över en ideologi så måste det tydliggöras på ett konkret sätt om man vill engagera sin publik. När utställningsmomentet är en så stor del av projektet som med examensarbetena är processen inte slut när prototypen är glansig, modellen färdigsnickrad och uppsatsen inlämnad. Detta är något de diverse utställningarnas curatorer borde vara tydligare med. Vad är annars deras jobb? HDK:s designstudenter förtjänar en eloge för att de presenterade sina möbler (i modellform) i den miljö de var skapade för, vilket placerar dem i en kontext som gör det enklare för betraktaren att förstå tanken. Däremot var själva formgivningen på en så låg nivå att engagemanget flöt ut i en högljudd suck, plötslig törst och en snegling på klockan.

I inledningen målades en dyster omvärldsbild upp, men sanningen är att även då alla studenter verkade medvetna om denna verklighet så upplevdes en positiv och hoppfull atmosfär på de flesta utställningarna. Avgångseleverna visade prov på hög integritet och ett jävlaranamma som sa ”vi nöjer oss inte och tar inte ett nej”.

Att vi är på väg bort från den missvisande bilden av design som enbart produkter, yta och problemlösning är tydligt på alla skolor. Kommersen framställs istället som fienden man inte vill beblanda sig med eller djävulen man inte vill sälja sig till. Men hur ska dessa välutbildade, djupanalyserande och komplexa formgivare och arkitekter försörja sig? Hur kommer kunder och arbetsgivare ställa sig till portfolios som blir allt mer konceptuella och abstrakta? Det finns idag ingen enorm marknad för en alternativ designscen, ännu mindre ett forum där den kan existera och frodas. Det måste växa fram en marknad för visionär design, för att använda Joel Danielssons ord, och det har årets avgångselever gjort tydligt. Men när ska företagen inse att en formgivare eller arkitekt kan mer än att ta fram en ny grafisk profil, förbättra en knappsats eller rita en förskola?

Tillbaka

Shells av Dagmara Stephan