En (design)vecka senare
RUM #3 2011

Under Stockholms kalla designvecka i februari kulminerar den svenska designscenen. Internationella gäster från hela världen kommer för att se vad ”designlandet” har att visa. På redaktionen väller inbjudningar till vernissager och pressvisningar in och det man faktiskt hinner med att se är enbart en bråkdel av allt som pågår.


Föregående års designvecka lyckades inget vidare med att etablera några starka minnen, till skillnad från veckan som just har passerat. En positiv anda var i år påtaglig bland utställande företag och designer på Stockholmsmässan. Som vanligt väntar de globala möbeljättarna med att presentera sina vårnyheter till Milanomässan, vilket ger de svenska företagen en verklig chans att visa sig från sin bästa sida och ta plats, vilket de gjorde. Montrarna till företag som Lammhults, Horreds, Nola och Offect kändes större och mer påkostade än tidigare. Under veckan ägde fler event än någonsin rum utanför mässans område. Det fanns flera alternativa utställningar att se och möbelproducenter och återförsäljare bjöd in till privata visningar. Kanske har företagen insett att ingen orkar se allt på en mässa, utan att de måste möta kunden genom direkt marknadsföring och personliga inbjudningar.

En grupp formgivare från Island var på besök i Sverige, men i deras monter ville man inte tala om recession eller dåliga tider. Istället presenterade de starka idéer och produkter som bådar gott inför landets egen designfestival i Reykjavik i mars. En framstående produkt med egen talande historia var vasen Flower Eruption av Jón Björnsson som delvis var gjord av vulkanaska. Kanske ett billigt knep, men i dessa dagar handlar det mycket om att ta vad man har.

Möbelmässan firade även 60 år denna vecka, vilket uppmärksammades med en retrospektiv utställning av svenska möbel-klassiker. För detta anlitades Sveriges eget designlexikon, Hedvig Hedqvist, som valde ut en stol från varje år. Frågan man lätt ställer sig är varför designhistoria alltid ska symboliseras av stolar. Det är även lockande att spekulera i hur det hade kunnat göras mer engagerande, istället för att rada upp stolar på varandra. Varför inte involvera företagen som ställt ut alla dessa år och visa på mässans relevans och framsteg? Men kanske fanns det inget företag som var intresserat av att sponsra med möbler? I designsammanhang är det generellt så i landet. Stora företag satsar gärna på egna aktiviteter, men när det kommer till att stötta alternativa satsningar och ung design hålls det hårt i plånboken.

Ung design hittade man som vanligt i Greenhouse, i år med cirkustema. I denna avdelning ställer elever från designskolor ut bredvid nyutexaminerade formgivare. Det är oftast det ofärdiga och experimentella som lockar med Greenhouse, men i år försvann upplevelsen något, vilket kan ha med cirkusinramningen att göra. Jens Fager som hade fått uppdraget att utforma konceptet för hallen i fråga, skapade en väldigt stängd miljö med väggar som skiljde formgivarna åt, när hela idén är att träffa likasinnade och skapa kontakter. Det gav en lätt känsla av att det var färdiga produkter och möbler som presenterades, eftersom det mesta var uppställt i vita kuber där det kunde betraktas. Formgivarna som ställer ut i Greenhouse är ofta på jakt efter producenter och uppdragsgivare för kommande karriärer. Det finns troligen inget bättre ställe att vara på rent fysiskt, men utställningskonceptet kanske borde anpassas efter dessa ändamål? Det hade varit tacksamt att se ett mer anarkistiskt förhållningssätt till formgivarnas presentationer av sig själva, vilket Konstfack som vanligt bjöd på.

"Det är befriande att se att det fortfarande finns en ambition att vara fri, snarare än att göra något man tror en möjlig producent efterfrågar."

Det verkar råda en viss naivitet bland dagens unga formgivare vad gäller produktionsfrågan. Tyvärr finns det bara en pressbuss som kör runt internationella journalister på veckans olika event, ingen med producenter. Att ställa ut i Greenhouse är ingen säker väg mot framgång, det krävs mer än att vara bra på form för att etablera sig. Man behöver också goda kunskaper i kommunikation och vara något av en utställningsexpert. Kanske är det en brist i utbildningarna att designer styrs bort från det experimentella. För det är just de experimentella och ifrågasättande perspektiven som saknas, eller faller ur ljuset. Ett klockrent exempel på motsatsen är Daniel Svahn som på Ung8 visade en kollektion möbler baserade på klassiker som Sjuan och PH-lampan, vilka tagit ny form genom viskleken. DMOCH är en designduo som visar prov på ”experimentalitet” genom att ställa ut lampor som de har tillverkat till sig och sina kompisar, bara för att prova en idé. Det är befriande att se att det fortfarande finns en ambition att vara fri, snarare än att göra något man tror att en möjlig producent efterfrågar. I övrigt uppfattas ett gemensamt tema av nostalgi i Greenhouse, med former som refererar till det vi känner oss trygga med. Det är en hel del 1950-tals- och stilmöbler i ny tappning, men även referenser till naturen. Designkollektivet Landet presenterar en kollektion tänkt för just landet, där Carl Hagerlings Sommarprataren väcker euforiska känslor.

Veckans kontrast står Designboost för. När andra ränner runt bland fester där drinkarna flödar och letar sig blinda efter produktnyheter, sitter en grupp människor i ett svinkallt Designens Hus på Telefonplan och diskuterar ”design beyond design”. Utan att ta ett allt för abstrakt eller akademiskt grepp om problematiken med hållbar design, vill David Carlson och Peer Eriksson lyfta frågor som berör designer och producenter, såväl som konsumenter. Konstigt nog övertygar inte många av dagens talare om att det finns något bortom design. Kanske är det upp till användare och konsumenter att förändra sina beteendemönster och synsätt på design? Både formgivare och media har ett stort ansvar i förändringen, genom att lägga fram och visa på alternativ.

Ett av kvällens mest tänkvärda framföranden kom från buddhistmästaren Sante Poromaa, som förvisso inte själv visste varför han var där, men talade om lidelse. Han påstod att ju mer vi skapar och förnyar, desto mer höjer vi förväntningarna på kommande köp, på nästa produkt. Detta leder i längden till en ond cirkel av habegär och olycka. Han föreslog därför ett femårigt designstopp, vilket besvarades med gapskratt i lokalen. En motsatt hållning till detta ödmjuka perspektiv hade Marcus Fairs, före detta redaktör för Icon och grundare av Dezeen, som pratade om hur media kan bidra till att bredda begreppet design och arkitektur. Hans resonemang gick dock inte mycket djupare än att diskutera hur en bild säljer och hur en arkitekt eller designer måste formge sina produkter för att hamna på tidningarnas förstasidor.

Höjdpunkten under veckan var kanske 20 Designers at Biologiska, ett initiativ av Fredrik Färg, Emma Marga Blanche och Hanna Nova Beatrice, något vi behöver se mer av i Sverige och som designveckan länge saknat. Utställningen visade 20 internationella formgivare och ställde frågor om evolution inom samtida design. För ögat var det en underbar utställning, även om den inte fungerade till fullo. Att placera bestick i en glasmonter med en Skvader och vilja kommunicera att måltiden blir mer högtidlig med utsmyckade verktyg känns något problematisk. Besticken framstod mer som vapen och en kommentar på att vi faktiskt dödar det vi äter. Förutom några objekt som saknade relevans i sin nya kontext, bjöd utställningen på mycket fina och emotionella aspekter av varför vi skapar och hur ett objekt kommunicerar historier. Hyllan Bågar av svenska Brikolör, gjord ”för de som har något att spara”, stod ut som en vässad krita bland många trubbiga i fel färg.

Man får hoppas att årets designvecka slagit an en ton inför kommande år och att fler alternativa initiativ då kommer upp till ytan. På tal om ansvar är också en förhoppning inför kommande år att svenska möbelföretag ser en vinning i att stötta ung design och rent generellt att synas i designsammanhang. För ska Sverige leva upp till sitt attribut som designland måste mindre ideella engagemang få ta lika stor plats som företagens kommersiella satsningar.

Tillbaka