Dyrt pris
RUM #6 2011

Få saker irriterar så mycket som oärlighet. Värre är det när saker kommuniceras under falska premisser. Allra värst är när något uppfattas eller tolkas som bra, fast det
är så uppenbart fel på alla tänkbara sätt. Under designveckan i Milano belägrade Tom Dixon museet för vetenskap och teknik, under titeln Most. Själv beskrev han händelsen som ”de senaste idéerna inom kommunikation, mat, kultur, design och den digitala industriella revolutionen”. Med ett trettiotal, enligt initiativtagaren själv – ”vänner” – och enligt den övriga världen – betalande utställare – hade Most mycket att leva upp till.

Det är det sistnämnda i Tom Dixons utsaga som klingar otroligt falskt, att lansera en digital industriell revolution som en nyhet. Det har länge pratats om att produktionen håller på att digitaliseras i designvärlden. Så vad Dixon egentligen visar när han tar en åtta ton tung laserskärare till Milano och producerar stolar på löpande band är en transparent affärsmodell. Med minsta tänkbara an­­­­­­­­strä­ngning och designinsats tjänar han så mycket pengar som möjligt på kortast möjliga tid.

"Att kunna böja en metallampa till oändliga formationer ur en utskuren form signerad Dixon räcker inte."

Själv ser Tom Dixon detta grepp som en demokrati­sering av branschen. För med tillgång till en laserskärare kan alla producera själva och korta ner avståndet till slutkonsu­menten. Eller? Vad som inte framgår, och faktiskt provocerar, är att det krävs mer än en producerad produkt för att vara designer. Det kanske är lätt för Tom Dixon att spotta ut 10?000 stolar på en dag och sälja dem, men för en oetablerad formgivare krävs det ett rykte, ett märke, en strategi och försäljningskanaler. För att inte tala om talang. Allt är inte själva producerandet. En uppenbar fråga är väl också om det verkligen är massproducerade varor vi vill köpa idag. Det är nog många som skulle argumentera för motsatsen – unikt producerade produkter man kan skapa en relation till och vill spara för resten av livet och sedan låta gå i arv. Att kunna böja en metallampa till oändliga formationer ur en utskuren form signerad Dixon räcker inte.

Om herr Dixon verkligen hade velat inkludera konsumenten i slutprodukten och produktionen, och framstå som en person i utvecklingens framkant, skulle en metod som ”hacking” kanske vara mer lämplig? Han kunde låta besökare skapa sina egna möbler, eller förbättra hans befintliga genom exempelvis digital 3D-modellering. Genom att plocka bort sitt ego och pengasinne skulle han ha kunnat introducera mycket mer relevanta diskussioner om produktion som ändå skulle gynnat Dixon AB i längden. För vad han redan har som många saknar är makt och pengar. Han hade alla förutsätt­ningar att göra något gott för övriga ut­ställande företag och formgivare, och i längden även för hela designbranschen, men istä­llet valde han att sätta sig själv i första rummet.

Tom Dixon är ingen förebild för dagens formgivar­generation. Det han står för, en framgångsrik affärsman vars produkter man inte kommer ihåg, är det ingen som strävar efter längre. Den yngre generationen form­givare har mer sociala mål och vill, hur naivt det än må låta, vara med och göra världen till en b­ättre plats. Most var antitesen till hållbar design och s­ådant märker en kräsen betraktare, och kanske var varför hela tillställ­ningen var så otroligt av­tändande. I praktiken var det ingen hemlighet att Tom Dixons ”vänner” fick betala det högsta priset för att han själv skulle kunna hävda sig inför branschen.

Tillbaka