Design utanför systemet
RUM #5 2013

Lugna vatten och säkra farleder är inget för de designers som arbetar experimentellt. Heller inte att fylla butikshyllorna med fler produkter. Experimentell design handlar istället om att vidga vyerna för att finna nya vägar och svar.

Begreppet design vidgas och inrymmer hela tiden mer. För varje projekt som bryter normen, pressar gränserna eller på annat sätt visar upp en alternativ bild av design. Och många skulle nog hålla med om att det är just detta som definierar yrket designer och design, att hitta nya sätt och att ställa frågor som för oss vidare både som individer och som samhälle. Ur detta perspektiv borde det vara naturligt med experimentella metoder inom disciplinen, men genren har ännu inte etablerat sig i vardagsrummet.
För design, liksom arkitektur, började strömningarna mot mer experimentella metoder ta fart kring 1970, även då teorierna inte finns författade i samma utsträckning som inom arkiteketuren. 1960-talets radikala arkitektur och design, från grupper som Memphis och Archigram, var en direkt reaktion på den samhälleliga kris som formgivarna upplevde. Kanske kan man dra det så långt som att säga att alla ismer och rörelser har föregåtts av visionärer som velat åstadkomma någon form av förändring? Picasso ansågs inte klok när han började måla i kubistisk stil, för att inte tala om Andy Warhol som industrialiserade hela konstnärsyrket. Det rynkades på näsan när de var som störst, men idag omtalas de som revolutionärer.
– De var före sin tid. Experiment händer hela tiden överallt och är aldrig uppskattat av etablissemanget. Men vill man plöja ny mark måste man bort från huvudfållan, menar Joel Danielsson som tog examen från industridesignprogrammet på Konstfack förra våren – med en teori, istället för en produkt.
Resultaten som kom från utbrytargrupperna inom området för design och arkitektur blev konceptuella projekt utan direkt ekonomiskt värde, där syftet och frågorna som ställdes var viktigare än den materiella aspekten. Det är detta som ringar in disciplinen experimentell design. Men vad kan det vara och innebära rent konkret? RUM har träffat ett antal designers som inte plöjer i huvudfållan, utan snarare är kända för sina radikala och experimentella perspektiv.
Katja Pettersson arbetar idag som designer under eget namn, men var med och startade Front 2003. Hon är känd för att skapa design som ställer stora frågor, och det är ungefär så hon också definierar begreppet experimentell design.
– Att vara experimentell är att försöka se saker ur ett icke-kommersiellt perspektiv. Man har istället andra eller större intressen i själva skapandet. Exempelvis kanske man ställer sig själv en fråga och svaret utmynnar i ett objekt, säger hon.
Den brittiske designern Onkar Kular är just nu aktuell med utställningen Riskcenter på Arkitekturmuseet, eller Statens centrum för arkitektur och design, som det numera heter. För honom handlar design inte längre om objekten, utan enbart att vidga vyerna, vilket är tydligt i hans projekt.
– Jag jobbar med experimentella metoder som filmmanu­skript och performance och lånar fritt från andra discipliner och branscher för att utveckla både mig själv och disciplinen, berättar han.
Sveriges kanske mest spännande designer just nu heter Farvash Razavi och hennes arbete placerar man inte lätt i ett fack. Inte ens på Konstfack kunde lärarna enas om vilket program hon borde tillhöra.
– Experimentell design är en process styrd av intuition, ett sätt att hitta en metodik för att bryta invanda mönster. Som designer kan man vara laglös, vilket jag tror definierar både mig som person och som designer. Laglöshet kan appliceras i olika grader, både på en själv, såväl som på andra som på en process. Och att vara laglös kan väl liknas vid att vara experimentell?
Men även om området går att ringa in är genren fortfarande svår att placera i samhället, och i systemet som vi kommit att kalla design.
– Den experimentella designen har kommit in i något konstigt gallerirum, för att den är så dyr. Den konsumeras främst genom media istället. Onkar Kular är ett bra exempel på någon som arbetar väldigt experimentellt och visar på hur man kan förflytta en social struktur genom ett designprojekt. Så genren hör väl hemma i samhället på något sätt, kan man säga, menar Pettersson.
Kular anser själv att det inte finns många platser för experimentella frågor i världen, och anser sig lyckligt lottad som får hålla till i Projektrummet på Statens centrum för arkitektur och design.
– Utställningen Riskcenter är ett experiment i sig, där vi har skapat plats för en designer att utveckla ett projekt tillsammans med institutionen. Detta istället för att som vanligt bara presentera ett resultat. Det är kanske en radikal idé för ett museum att öppna sig mot denna typ av samarbeten. I det här experimentella formatet vill vi undersöka och presentera designpraktik som på olika sätt arbetar undersökande, experimentellt och kritiskt och på så sätt bidrar till att diskutera och vidga design som begrepp och belysa formgivarens roll, arbetssätt och de sammanhang där de verkar, berättar Magnus Ericson som är sakkunnig inom design och curator för Riskcenter.
Projektrummet är ett viktigt tillskott för den svenska designscenen, även om det är ett rum alla inte självklart går in i. Önskan om något mer och större är dock påtaglig bland många designers.
– Det blir lätt ett ensamt sökande varför en grupp eller ett skrå borde startas, där människor som driver en visionär eller experimentell praktik inom olika kreativa discipliner kan samlas och dela erfarenheter, säger Danielsson. Det behöver inte vara specifikt för kreativa discipliner, men lite som en klubb för inbördes beundran, fast på ett konstruktivt sätt, fortsätter han.
Och kanske har Razavi svaret på hans drömmar, då en stor del av hennes tid går åt till att planera för en ny ”skola” inom området för design där experimentella och alternativa metoder får frodas.
– Jag ser på min egen verksamhet på två sätt. Dels är jag en del av duon Very Very Gold som arbetar för att kommersial­isera det experimentella och passa in i systemet genom konkreta produkter. Men sedan försöker jag även skapa en plattform, eller ett aktivt galleri som jobbar med inter­disciplinär konst och design där en gentekniker har lika stort värde som en konstnär. Man jobbar då mot samma mål, exempelvis en problemlösning, men alla bidrar med input från sina respektive områden. Jag hoppas komma igång med detta inom två år, säger hon.
Det övergripande målet i denna skola är att synliggöra forskning. De möjliga resultaten är inte det viktiga, utan snarare att sammankomsten av ett sådant labb är intressant.
– Anledningen är att mycket forskning är dold, av olika orsaker, men ofta därför att stora företag vill hålla resultat hemliga. De tjänar pengar på att folk är sjuka, så botemedel mot cancer släpps exempelvis inte fram. Tänk om man i min grupp hittade ett material som kan bilda och förgöra sig själv i läkande syfte! Jag vill ta det bästa av två världar, design och forskning, och etablera en stark plattform, säger hon.
Och Kular håller med.
– Det finns inte en marknad för designforskning. Det gäller att hitta möjligheterna själv. För mig blev det genom att under­visa på Royal College of Art för att kunna finansiera mina alternativa projekt. Men sättet jag jobbar på är å andra sidan sättet jag undervisar, säger han.
Att etablera något nytt och radikalt är lättare sagt än gjort. För när man inte passar in i systemet som samhället ställt upp har man mycket emot sig.
– Det tycks svårt att vara kommersiellt experimentell eller radikal, konstaterar Danielsson.
Visst finns det en viss motsättning i begreppen kommersiell och experimentell, kanske framförallt då det förra syftar till något slags ekonomiskt system. Och ekonomi och design går hand i hand, som Olle Eksell så tydligt klargjorde i Design = ekonomi (Arena 1999). Han missade dock stora och viktiga aspekter av begreppet design, som experimentell och all annan form av icke-kommersiell design. Något av det mest grundläggande för formgivare och designers är framförallt att förstå och passa in i systemet, för att kunna tjäna pengar på det man gör.
– Jag känner ofta att jag inte passar in och att jag måste kämpa extra hårt för att vara en del av systemet. Ett galleri vet exempelvis inte hur de ska förhålla sig till det jag gör, och jag vet i min tur inte hur jag ska angripa dem. Av samma anledning kan jag inte vara med på mässor, för jag har inget konkret att sälja. Media förstår sig inte på mitt arbete och det gör sig inte självklart bra på bild. Jag vill älska systemet och kunna röra mig fritt i det, men jag tror att jag medvetet jobbat länge för att göra mig svår att placera, säger Razavi.
Den ekonomiska aspekten, att tjäna pengar, är förstås grundläggande för alla individer, men att bryta mot sina ideal och ”sälja sig” är något som Danielsson beskriver som en stor utmaning. Idag jobbar han extra i butik för att försörja sina designprojekt och frågar sig vad det egentligen bidrar till i det långa loppet. På liknande sätt har Pettersson erfarenhet av att vara nyexaminerad och att arbeta med i princip ingenting.
– Vi startade Front när vi pluggade på Konstfack och levde på studielån. Men sedan fick vi stipendier ganska tidigt, och fick dessutom fler när vi gick ut, vilket gjorde att vi hade en slags plattform att arbeta utifrån och inte behövde jobba extra. Men vi levde på existensminimum. Drivkraften för oss var att lära oss nya saker och försätta oss i nya tillstånd. Men man ska inte sticka under stol med att det är en tuff marknad för alla designers. Inte ens de mest framgångsrika tjänar pengar, säger hon.
Men någon som lyckats balansera på kanten mellan de två avgrunderna är Alexander Lervik, som har ett rykte att vara både experimentell och futuristisk.
– Jag skulle vilja säga att en experimentell designer ligger före sin tid och att tiden som de lever i inte förstår sig på dem. För att jag ska kunna leva på det jag gör balanserar jag på gränsen. För att ha kommersiellt gångbara produkter och ha en omsättning måste jag tona ner det experimentella och låta produkterna vara ”vanliga”. Jag använder experiment mer som en metod för att bli bättre på kommersiell design, berättar han.
Själv definierar han begreppet experimentell design som något på gränsen till konst och påminner om den ständiga diskussionen om vad som är konst kontra vad som är design. Men facket konst vill de andra absolut inte placera sig i eller kalla disciplinen för. Det finns ett värde i att klassificera något som design, istället för konst, berättar de.
– Man behöver aldrig härleda inom design, bevisa var ens idéer kommer ifrån eller varför man gör något. Man kan bara säga ”jag har en intuition som säger mig…” och då kan ingen ifrågasätta en, säger Razavi.
– Design har en förmåga att röra sig bakom fiendens linje eftersom folk är vana vid att konsumera, bruka och se design. Konst å andra sidan går lättare att bortförklara som annorlunda eller konstigt. Genom att klassa mina arbeten som design ställs helt andra frågor och därmed finns det ett värde i att inte klassa dem som konst, säger Danielsson.
Att det behövs fler och bredare plattformar för design­området är tydligt. Samtliga designers som RUM talat med är överens om att dessa måste byggas underifrån, på gräsrotsnivå. Eftersom det disciplinära området experimentell design inte är så etablerat kommer inga befintliga institu­tioner att förstå genren i detta stadium, och därför inte heller våga satsa. Samtidig vittnar Danielsson om hur flera examensarbeten på Konstfack, som ifrågasatt designerns roll, process eller resultat motarbetats på grunden att ”inte vara designprojekt”. Men experiment hör hemma i samhällets framkant och det är där designers verkligen kan göra skillnad genom att ständigt ifrågasätta normen och pressa gränserna.
– Om man har en stark fråga som man vill driva och den tar en form eller på annat sätt är störande, så kan man faktiskt förändra ett helt samhälle om man gör det på rätt sätt, säger Pettersson.
Och Lervik instämmer i att experimenten är värdefulla, även om de är svåra att konkretisera eller se värdet i med detsamma.
– Mina olika experiment har kostat mig mycket genom åren, men jag är övertygad om att det kommer att betala sig i slutändan. Jag är också övertygad att om jag inte hade gjort det hade jag inte kommit till samma punkt. Så visst är det lönsamt att tillåta sig att släppa på tyglarna, säger han.

Frida Jeppsson Prime
Tillbaka

57_omslag-rum-5-13.jpg
       
57_ledare-rum-5-132.jpg