Att fronta form
RUM #4 2011

Att arkitekturen frodas och göds på både höga och låga nivåer i Norge råder det inga tvivel om. Men hur står det egentligen till med designscenen? RUM har tagit tempen genom att fråga ett antal unga formgivare om deras erfarenheter och uppfattningar om Norge som designnation.

Formgivaren och egenföretagaren Siren Elise Wilhelmsen är sedan tio år tillbaka bosatt i Berlin, men berättar att det är en ”boom” av unga norska formgivare just nu.
– Väldigt många nyutbildade drömmer om att jobba självständigt och göra sig ett namn. Jag tycker det är en positiv och inkluderande miljö att komma in i, säger hon.

Och många med henne är positiva. Ida Noemi är utbildad industridesigner och startade sin egen studio för drygt ett år sedan. Hon håller med om att det finns en bra sammanhållning bland formgivare och tror det kan bero på att designscenen inte är så stor i Norge och att alla vinner på att hålla ihop.
– Det är många unga formgivare på väg upp och framåt, särskilt många unga kvinnor, kommenterar duon Torbjørn Anderssen och Espen Voll som idag driver designstudion Anderssen & Voll och var med startade Norway Says när det begav sig.

"Ung norsk design har fått en stor bredd därför att man inte har en nationell industri att anpassa sig till."
Torbjørn Anderssen och Espen Voll

Svenske Erik Järkil är formgivare och studerar nu till arkitekt på AHO i Oslo. Som utomstående har han ett något annorlunda perspektiv.
– Jag tror att Norway Says var en stor inspiration för många unga formgivare som insåg att det går att göra sig ett namn på hemma­plan. Men inom möbelbranschen finns det väldigt få företag att vända sig till, jämfört med Sverige, därför tror jag att många söker sig utomlands, säger han.
– Produktdesign befinner sig på en nedåtgående kurva i Norge. Det är servicedesign som är ”the shit” och ett fält som växer både vad gäller kunskap och storlek. Det är inte specifikt för Norge att servicenäringen växer sig starkare än industrin, men det innebär att det finns ett överflöd på duktiga formgivare för den producerande industrin, säger Torbjørn Anderssen.

Runa Klock och Marte Frøystad driver företaget Frøystad + Klock. Deras erfarenhet av dilemmat säger att det är förhållandevis lätt att bli profilerad i media, men svårt att få saker i produktion.
– Vi har en ganska liten produktion i Norge, och då menar vi producenter som vågar satsa på mindre volymer och moderna uttryck. Det hade varit intressant med norska varianter av företag som Muuto, Swedese, Hay och Blå Station. Är det för dyrt att driva något liknande här, eller är det ingen som provat? frågar de sig.
– På 30–40 förfrågningar får vi kanske ett ja, så visst är det möjligt, men i dessa fall ställs det ju helt andra krav på att få något handfast i retur, till skillnad mot statligt stöd, säger Marte Frøystad.
Siren Elise Wilhelmsen är en av många som ”försvunnit” ur landet.
– Jag har blivit kontaktad av producenter från hela världen, men aldrig en norsk. Jag har heller aldrig tagit kontakt med någon i Norge, och jag är inte ensam. De flesta norska företagen vågar inte satsa på något nytt och är inte på hugget på samma sätt som jag upplever det utomlands. Min uppfattning är att Northern Lightning och delvis LK Hjelle är de som i störst utsträckning satsar på ung design, säger hon.

I Sverige är ung design beroende av stöd från näringslivet, men Norge har en politik som tillåter kulturen att blomstra. Majoriteten av formgivarna är mycket positiva till stödet från Norsk Form, Norsk Designråd och Doga (Norsk design- og arkitektursenter).
– Vi får bra stöd från olika instanser. Särskilt från ambassader runt om i världen och genom UD kan man få resestöd, säger Runa Klock.
– Norsk Form är navet för det som sker i landet. Genom att arrangera fackkvällar, debatter och utställningar blir de bindmedlet för branschen nationellt och ett samlat element utåt, säger Siren Elise Wilhelmsen.
Men Erik Järkil har upplevt myntets baksida och ser en viss frustration hos formgivare och deras relation till Norsk Form.
– Vad jag förstår så har en del tidigare känt att Norsk Form visat oförståelse för nya norska formgivare, men att det på senare tid har ändrat sig, säger han.
– Det är viktigt med alternativa arenor att visa upp sitt arbete på också. Några norska formgivare har initierat fina utställningar och aktiviteter för att främja norsk design internationellt såväl som lokalt, som Norweigan Prototypes, Oslo Designerlaug (ODL) och Look to Norway, fortsätter Ida Noemi.

"Det finns relevant designjournalistik i Norge, men det skulle behövas mer för att bygga ett ordentligt intresse i samhället."
Erik Järkil

En vanlig uppfattning är att det är debatten kring ett ämne eller yrke som leder utvecklingen framåt. Och frågar man formgivarna finns det mer att önska på denna front. Siren Elise Wilhelmsen upplever att design får allt större plats i media, men att den unga designnationen behöver utveckla grunderna för en relevant kritisk debatt.
– Design behandlas nästan uteslutande ur ett brukarperspektiv i norsk media och betraktas väldigt sällan som kulturbärande eller som ett utvecklande element. Det som skrivs är oftast refererande reklam än reflekterande kritik. Oftast överlåts all kommunikation till formgivarna själva, eller ännu mindre intressant – till producenterna, säger Espen Voll.
– Arkitektur blir taget på större allvar än design både i politiken och i media. Kanske för att begreppet ”design” är så urvattnat? Design är så mycket mer än sitt rykte, konstaterar duon Marte Frøystad och Runa Klock.
– Arkitekturfrågorna och debatten är helt dominerande jämfört med designfrågor. Från politiskt håll har man satsat på arkitektur, vilket är en bransch med gott självförtroende, jämfört med designbranschen som är på gång, men från en slumrande tillvaro, avslutar Erik Järkil.

Tillbaka

Siren Elise Wilhelmsen

Erik Järkil

Torbjørn Anderssen och Espen Voll

Ida Noemi

Foto: Øystein Klock / Runa Klock och Marte Frøystad