Boutställningen Annedal2012.
RUM #9 2012

I mitten av augusti slogs portarna upp till det nya bostadsområdet Annedal placerat mellan Bromma och Sundbyberg utanför Stockholm. Planeringen har pågått i fem år och nu står majoriteten av byggnaderna färdiga. Den första inflyttningen skedde år 2010 och om två år beräknas det bo runt 4 500 personer i området. 22 byggherrar, 12 arkitektkontor och två kommuner är inblandade i projektet. Bakom utställningen Annedal 2012 står också Stockholms Byggmästareförening som under de senaste 14 åren arrangerat boutställningarna Skarpnäck 90, Bygga Bo 98 i Nybodahöjden, BoStad 02 i Hammarby Sjöstad och Tenstabo 06.

Inför uppvisningen av bostadsområdet har det varit tyst i publika kanaler. Många visste inte att utställningen ägde rum och för att få upp besökssiffrorna delades det ut gratis inträdesbiljetter till boende i närområdet. Byggmästareföreningen har kanske inte den mest prickfria historien bakom sig. Flera tidigare utställningar har ansetts floppa. Hård kritik har också riktats mot bland annat orimliga priser och material som inte stått emot tidens tand. Alla minns väl Hammarby Sjöstads akuta fasadproblem?

Så när ordförande för Byggmästareföreningen Björn Kjelin och Stockholms finansborgarråd Sten Nordin (M) anlände till Annedal i roddbåt längs Bällstaån, eller Maraboufloden som den kallas i folkmun på grund av dess kulör, hade de mycket att leva upp till. Herrarna informerade besökarna om att Annedal ska vara en stadsdel för barn. Detta kommunicerades inte enbart med ord, utan med Cirkus Cirkörs frenetiskt skuttande mellan trapetser, lianer, linor och pålar. Dessutom har alla kvarter och gator i området namn tagna ur sagornas värld, som Mattisborgen och Pippi Långstrumps gata. Tydligen eftersträvar man hemtrevnad á la Astrid Lindgren. Men något kreativt kaos, romantisk körbärsdal eller helvetesgap fanns inte att beskåda. Nordin omtalade stolt de nya byggnaderna som arkitektur som får oss att ”hoppa till”, motsatsen till monotont alltså. Och visst hade en del arkitekter och byggare spexat till det med kulörta färger, guldinfattade fönster och annorlunda fasadmaterial. Trots detta framstod inte Annedal som barnens stadsdel. Biltrafiken är bara ett problem. Smala gångbroar på hög höjd invid kanalen ett annat.

"I det stora hela blir det ganska ointressant och mer som ett showroom for inredarna."

Kanske var det en desperat jakt på identitet som resulterade i ”barnens stadsdel”, för vad har Annedal egentligen att locka med? I dagsläget tar det minst 45 minuter att ta sig dit från centrala Stockholm. Det finns ingen service i området trots att det har bott folk där i över två år. Läget mellan två förorter är ännu inte optimalt och när man lämnar utställningsområdet står man med en fot i ett industrilandskap och den andra i en byggarbetsplats. Lyckas man däremot, som planen är, att bygga ihop Annedal med Sundbyberg och Mariehäll kan det mycket väl växa fram en lovande stadsdel. Tvärbanan som beräknas vara färdig nästa sommar borde även den fungera som lockbete.

Efter invigningen konstaterar en vitklädd cirkusman att det är dags för betraktarna att bli besökare och utforska utställningen. Massorna skingras för att utforska de 25 visningslägenheter som finns på området, samtliga inredda av mer eller mindre kända arkitekter, designer och företag. Hyresrätter och bostadsrätter var blandade huller om buller utan tydlig differentiering. Detta innebar kanske inget problem i sig, förvirringen uppstod istället när en arkitektduo som TAF inrett en hyresrätt under vinjetten ”som vi vill ha det”. Att ett par med sådan detaljkänsla och kärlek till det kvalitativa skulle nöja sig med den standard som Svenska Bostäder presenterar är inte speciellt trovärdigt. Även då deras koncept baserat på ett äldre föräldrapar med utflugna barn som söker sig tillbaka till sina egna intressen håller, så reduceras inredningen till ytpolering. I det stora hela blir det ganska ointressant och mer som ett showroom för inredarna. Svenska Bostäder var inte det enda exempel där inredningen agerade som en skyddsmantel för själva lägenheten. NCC hade låtit en lägenhet i en Brunnberg Forshedbyggnad inredas under temat Alice i Underlandet. Och plastgräsmattor, stora svampar, hattar, blommor och flickor utklädda till dockor visade sig vara ett mycket effektivt sätt att distrahera folk från att faktiskt fokusera på lägenheten och planlösningen. Någon som tagit detaljerna på allvar var Folkhem med hus ritade av Joliark. Trots inredning av Lotta Agaton som gav kalla kårar och placerade en rakt i valfri inredningstidning kom lägenheterna helt till sin rätt. En fantastiskt vacker, men enkel trappa i trä lyfte exempelvis lägenheten kallad Hemmet.

Men få inredare tog chansen att visa på sin egen kreativitet, liksom att skapa något unikt som skulle kunna inspirera en möjlig köpare eller hyresgäst. Många lägenheter såg ut som rena skolprojekt och saknade både verklighetsförankring och eftertanke. De bästa lägenheterna, som upplevdes mest genomtänkta och professionella, gjordes faktiskt av just studenter. Cecilia Cronelid och Emma Pålsson fick uppdraget genom en tävling på Konstfack och skapade ett hem kallat Bostaden möter kolonilotten. Med ett tema som ligger helt rätt i tiden visade de på olika möjligheter att odla i hemmet. Med finurliga detaljer och platsbyggd inredning visade de även att 55 kvadratmeter kan vara mer än nog för en liten familj. Beckmansstudenterna Pernilla Köhlberg, Dennis Graben och Amanda Karsberg fick i uppdrag att göra en fyra på 95 kvadratmeter. Deras koncept som byggde på en familj med en inneboende visade på en tydligt uppdelad lägenhet med en privat del och en del anpassad för en utomstående individ. Deras kulörval för innerväggarna skapade dessutom en bra känsla av att tillhöra ett större sammanhang då de matchat de exteriöra fasader som omslöt lägenheten.

Standardlösningar dominerade denna utställning, trots glimrande höjdpunkter. Möjligen har byggherrarna lärt sig att inte slå på stortrumman vad gäller material och detaljer från föregående år, då det kan verka i ett avskräckande syfte och dra upp kostnaderna. Påföljden blev dock att de arkitekter och inredare som valts ut för att rita och inreda lägenheterna inte gick hand i hand med resultaten de åstadkom. Det finns alltså mycket att lära inför det stora eldprovet Norra Djurgårdsstaden, vilket Annedal ses lite som en testmarkör inför. En annan jämförelse som ligger nära till hands är bomässan H99 i Helsingborg där man verkligen kunde tala om en interaktiv och levande miljö. Där förpassades inte betraktare till besökare, utan till medskapare, upplevare och erbjöds möjligheten att på nytt få känna sig som ett barn. Om Annedal är framtiden ser det mörkt ut.

Tillbaka